Gemzell's sandlåda

Denna kväll var det dags för lite mer bensprattel, det har varit rätt mycket av den varan på sista tiden, så man börjar bli lite mör i hjärnkontoret. De senaste dagarna har jag avverkat Queen + Adam Lambert, samt Book of Mormon, och nu då Svarte Orm.

Nåväl, för drygt ett halvår sedan bokade jag två biljetter till premiären på Svarte Orm, dvs scenuppsättningen av brittiska TV-serien “Blackadder goes forth“. Dessa har suttit och väntat på kylskåpet hemmavid och bara väntat på att få bli nyttjade 🙂

Tanken var att jag och söta hustrun skulle gå tillsammans, men av lite praktiska orsaker så blev det så att det var jag och Frida som skulle titta på detta tillsammans, vi var goa och glada, biljetter på första raden, nästan helt i mitten, bättre än så kunde det knappast vara.

Själv hade jag pysslat till det lite, och skaffat mig en kamouflagemönstrad slips, så att jag inte skulle synas så mycket 🙂 Men är det krigstema, så får man förställa sig lite i alla fall.

Jag kom ju med tåg från Gävle, men jag och Frida fann varandra nere på centralstationen och tog oss sen gemensamt bort till Odenplan och Intiman.

Foajén var halvfull och fylldes på raskt ju mer tiden närmade sig. Det gamla tricket med drinkbiljett användes flitigt av delar av publiken, ibland får jag intrycket av att en del tar varje möjlighet att få i sig alkohol. Nåväl, stämningen var riktigt god. När dörrarna in till salongen öppnades, så smet jag och Frida in omgående, det var helt enkelt för trångt i foajén vid det laget.

Men sen tog det tid…. klockan blev 19:30, showen skulle börja, men inget hände, tiden gick och jag började fundera på om det skulle bli möjligt för mig att hinna med mitt tåg hem. Marginalen åts upp bit för bit.Det var halvtomt i salongen… tjo och tjim i foajén, publiken som var kvar där ute verkade mest vara intresserade av att mingla och dricka skumpa.

Detta är något som jag tycker är direkt oförskämt, det förstör en stor del av upplevelsen för mig. Det är ett otroligt ignorant beteende, hade jag haft makt att besluta, så hade jag stängt dörrarna in till salongen och startat föreställningen i tid. De som inte masar sig in i salongen i tid kan gott gå hem istället.

När föreställningen väl drog igång så fick jag skaka av mig frustrationen över förseningen.

Föreställningen kretsar kring historien om Blackadder, eller Svarte Orm som tv-serien hette när den visades på Svensk TV. Denna serie återspeglade olika tidsepoker under fyra säsonger. Denna uppsättning baseras helt på den 4:e säsongen, kallad för “Blackadder goes forth”

TV-Seriens rollbesättning var:

• Rowan Atkinson som Kapten Edmund Blackadder
• Tony Robinson som Menige S. Baldrick
• Hugh Laurie som Löjtnant George Colthurst St. Barleigh
• Stephen Fry som General Sir Anthony Cecil Hogmanay
• Tim McInnerny som Kapten Kevin Darling

I denna scenversion så var den bärande rollbesättningen:

• David Batra som Kapten Edmund Blackadder
• Kim Sulocki som Menige S. Baldrick
• Anton Lundqvist som Löjtnant George Colbert St. Barleigh
• Henrik Hjelt som General Sir Anthony Cecil Hogmanay
• Mikael Tornving som Kapten Kevin Darling

Ovan ser vi Löjtnant George, spelad av Anton Lundqvist, samt Kapten Blackadder, spelad av David Batra.

Manuset är i korta drag 4 avsnitt ur tv-serien som spelas upp nästan i sin helhet, dessa avsnitt är:

• Captain Cook
• Corporal Punishment
• Major Star
• Goodbyeee…

Ovan ser vi Henrik Hjelt som General Sir Anthony Cecil Hogmanay, David Batra som Kapten Edmund Blackadder samt Mikael Tornving som Kapten Kevin Darling.

Hela historien har en underbar och väldigt brittisk underton, med en humor som ligger mycket nära mitt hjärta, när originalet gick på TV, så missade jag inte ett enda avsnitt. Det gladde mig mycket att även Frida satt och skrattade gott. Hon berättade för mig i pausen att hon bara härförleden hade sett avsnittet “Captain Cook” på TV, så igenkänningsfaktorn var stor.

Samspelet på scenen då? Jo, det var helt klart att detta gäng hade haft skoj under arbetet med pjäsen, det syntes långa vägar att de hade genuint roligt. När man även ser att de själv hade svårt att hålla sig för skratt vid ett flertal tillfällen livar verkligen upp.

Pausen infann sig, mången besökare hade bokat drinkar i förväg, men vi höll oss inne i salongen. Den ackumulerade förseningen började nu göra det uppenbart för mig att jag inte skulle hinna med mitt tåg hem.

Både jag och Frida kluckade oss igenom andra halvlek, det var precis så bra som jag hade hoppats på, men med ett grundmanus som är så bra, och en ensemble som är helt perfekt utvald, så kan man inte annat än att bara luta sig tillbaks och bara njuta av härligheten.

Ovan ser vi David Batra som Kapten Edmund Blackadder, Löjtnant George, spelad av Anton Lundqvist och Kim Sulocki som Menige S. Baldrick.

Denna kväll var en av dem som man önskade bara skulle fortsätta och fortsätta, jag har inget annat än lovord att ge till uppsättningen av Svarte Orm på Intiman. Dock funderade jag en hel det på marknadsföringen som basunerar ut att det skulle vara världspremiär för scenversionen, men när jag tittar på nätet, så hittar jag en hel drös med scenproduktioner av Svarte Orm / Blackadder goes forth, så det där med världspremiär, det får man ta med en stor nypa salt.

En kul grej, i applådtacket fick ensemblen både blommor och presenter, det var fantastiskt subtilt med färgglada påsar från systembolaget som skymtade fram både här och där bland presenterna 🙂

Vi lunkade ut i foajén, en erfarenhet rikare, dock funderade jag nu på hur jag skulle ta mig hem igen. Frida ställde sig i kön för att hämta ut våra jackor, jag pillade på telefonen och såg att tåget var försenat med en halvtimme!! Yippie, jag kommer hem ikväll, hem till söta hustrun!

Go’Kväll!

p.s. Passa på att boka in ett besök på Svarte Orm, det är värt varenda spänn. d.s.

Ja vad skall man säga, Diner en Blanc är ett fenomen som inte funnits i Skandinavien tidigare så detta var en premiär för mig. Det hela började egentligen för någon vecka sedan, jag noterade i media att det skulle bli en Diner en Blanc i Stockholm. Efter lite funderande så frågade jag först söta hustrun om hon var sugen på att hänga med, men det passade lite illa i tiden med tanke på att hon inte hade semester. Frågan skickades då till Frida, hon får ibland stå för den mentala avlastningen på mina upptåg 🙂

Jomen, Frida hakade på, jag ansökte om att få lov att gå på Diner en Blanc, för det måste man göra. Nu gick detta bra och jag bjöd då in Frida som min bordskompanjon.

Sen började kaoset… hur i all världens namn skulle jag få tag på en helt vit stass, vitt bord, vita stolar, vit vas, vit lykta, ja allt skulle vara i Vitt. Frida fick äran att ordna med en picknickkorg, den skulle då innehålla förrätt, huvudrätt, ostbricka och en efterrätt.

Vita kläder visade sig vara ett stort äventyr att få tag på. Gävle är inte speciellt väl utrustad när det kommer till sånt som är lite utanför mainstream, så vit kavaj fick jag lite på chans beställa från Esprit, den skeppades från Tyskland hem till mig. Vita skor (som inte kostar skjortan) hittade jag efter mycket letande i Valbo, det var någon form av sommarsko som absolut inte var gjord för Svenska fötter, vita, men väldigt obekväma 🙂

Skjorta, byxor, hängslen och fluga (propeller), det hittade jag på Klädpiraten i Gävle. Hatten på en gatumarknad, men sen var det stora problemet det här med helt vita strumpor i storlek 45, det var inte enkelt. Det verkade som om det inte existerar någon affär i Gävle som förde nått slikt. Jag var nästan på väg att ge upp när jag sprang på ett restlager på Stadium, lyckan var total!

Det gick enklare med möblerna och säckkärra, det hittade jag på Ikea. Duken och tygservetterna och en vit tygpåse sydde jag själv upp, det var ett äventyr i sig kan jag säga. Alla saker som jag fick tag på hade tyvärr inte rätt färg, så jag har ägnat en hel del tid åt att lackera både det ena och det andra, för skall det vara vitt, så skall det vara vitt.

Gästerna samlades på ett par olika uppsamlingsplatser, jag och Frida hade vår vid huvudentrén till Gallerian, det var en skön samling människor må jag säga, och allt gick vitt.

Nämnde jag att det ösregnade? Jodå, det var rena skyfallet över Stockholm denna dag, så det var ett eldorado av regnponchos, paraplyer och liknande både här och där. Men man är tapper, vad skall väl 10-15mm regn kunna åstadkomma för problem 🙂

På given signal promenerade vi iväg till platsen där vi skulle hålla Diner en Blanc. Vi gick ner till Skeppsbron nedanför slottet, där ställde vi ordningsamt upp våra bord. Jag och Frida tillhörde grupp “M” vilket naturligtvis var en skön samling med belevade människor.

Varje grupp bestod av 5-6 bord, grupperna vara arrangerade längs kajen. Min gissning var att det blev ca 250-300 vitklädda gäster, och att de flesta grupper var fulltaliga, dvs att nästan alla som skulle komma hade kommit.

Det rann vatten precis överallt, glasen fylldes med vatten, tallrikarna likaså, men vi var lika glada och avnjöt den trerätters middag som Frida hade ordnat till. Lite extra lägligt så hade vi en stor soptunna bredvid oss, prefekt, nära och bra.

Vad handlar allt detta om egentligen, tja, kortfattat så är Diner en Blanc resultatet av att en man i Frankrike ville ha en fest med sina vänner för 25 år sedan, men han hade inte plats hemma utan bjöd in alla vännerna på en picknick ute i en park. För att alla gästerna skulle känna igen varandra så var temat att alla skulle klä sig i vitt.

När Diner en Blanc ordnades i New York senast, så var det 30.000 ansökningar till de 1200 platserna som fanns att tillgå, så detta är ett stort fenomen ute i världen, och nu är jag en liten liten del av Diner en Blanc.

Vill man titta lite på medias bevakning av Diner en Blanc, så kika på dessa länkarna:

• Aftonbladet
• GP
• Allt om Stockholm

När alla ätit klart, dansen började så tände vi alla våra tomtebloss, detta var signalen att måltiden var klar och att de mer dansanta festligheterna tog vid. Jag och Frida var vid det är laget, precis som alla andra, dyngblöta. Så vi tackade våra bordsgrannar för en mycket trevlig kväll med förhoppning om att ses även nästa år. Sen rundade vi av och drog oss mot tunnelbanan.

Kvällen är slut, så är även jag, men jag är en lycklig man som fått uppleva något för mig helt nytt, en underbar middag med belevade människor i ösregn 🙂 Hoppas det blir av även 2014, för då är jag på plats igen.

Go’Natt!

Efter ett besök på lunch-bio passade jag och älskade hustrun på att göra ett besök på Abyssinia för att få i oss väldigt god Etiopisk mat. Vi har vid ett flertal tillfällen passat på att avnjuta Abyssinia’s fantastiska mat. Restaurangen har flyttat runt lite i Stockholm, men ligger numera på Karlbergsvägen 46.

Vi hade inte några svårigheter att välja vad vi skulle ta för godsaker, det blev var sin festmåltid med alla tillbehören. Det är så väldans gott det här.

Även jag blev förevigad på fotografi, konstaterar att det är hög tid att klippa håret 🙂

Har ni vägarna till Stockholm, och vill prova mat som är lite annorlunda än det vanliga, gör då ett besök på Abyssinia, det är riktigt mungott!

Jag har ju även lärt mig att laga en hel del av de Etiopiska rätterna hemmavid, men inget går upp mot den riktiga varan, man är ju inte mer än bara en amatör i det sammanhanget 🙂

Häpp!