Gemzell's sandlåda

Jag och min älskade hustru tog oss en tur till London som en liten minisemester, vi gör sånt ibland, det är en trevlig omväxling i vardagen.

En av de saker som vi hade inplanerat var att se Queen + Adam Lambert i O2 arena. Queen förlorade sin originalsångare Freddie Mercury 1991, han dog i AIDS, detta sågs som slutet för bandet Queen, och så var det under väldigt många år.

Dock så föll det sig som så att Adam Lambert kom två i tv-tävlingen American Idol 2009, i finalavsnittet uppträdde han tillsammans med Queen, och därefter började djungeltrumman gå huruvida Adam Lambert blivit erbjuden att hoppa in som sångare under turné med Queen. Så skedde även 2012, och sen har det rullat på så att säga.

Vi hade våra biljetter redo, och satte oss sedan på tunnelbanan till O2 arena, station North Greenwich.

Vi var inte direkt ensamma 🙂 Tvärtom, hela arenan var full till bristningsgränsen, inte konstigt, då Queen legat i malpåse under så många års tid, det finns ett stort uppdämt behov hos deras fans.

Det började inte så bra, försening som drog ut på tiden. Av någon lätt outgrundlig anledning låg det en självsvängning i bashögtalarna som malde och malde… Publiken skruvade på sig, började klappa, vissla och allmänt fundera på vad det var som vi väntade på.

Men till slut så klev de på scenen, Queen gjorde entré!! Publikens jubel kände inga gränser. När Brian May klev in på scenen så lyfte nästan taket i arenan!

Efter ett par låtar stod det klart att detta var lite av en Brian May one man show med Adam Lambert på sång. Resten av bandets medlemmar agerade nästan lite som levande dekor.

Trummisen Roger Taylor hade med sig sin son som verkade sköta det riktiga trummandet på ett trumset som stod lite bredvid, det kändes som om Roger Taylor inte riktigt fixade jobbet längre.

Konsertens första timme bestod tyvärr av ett gäng tröga och bänkskruvande låtar uppblandat med 1 av deras kioskvältare. Sen följde ca 45 minuter med gitarronani, trumsolo, mer gitarronani följt av ett längre bassolo och därefter en unplugged tolkning av “maybe its because im a Londoner”

Nånstans här började rätt många i publiken pilla på sina mobiltelefoner, och på nått sätt låtsas som om de gillade showen. Vi i publiken ville ju så gärna att det skulle vara så så bra.

Då kommer sångaren Adam Lambert på den lätt geniala grejen att högt och tydligt säga att det är så härligt att sjunga tillsammans med Queen, de har så många hitlåtar att välja mellan…

Jo, det har de verkligen, men av någon anledning verkar inte fokus på låtlistan ligga på att spela godbitarna ur Queen’s stora låtskatt.

Men så vänder det, Queen river av Bohemian Raphsody, Radio Gaga, We are the champions (Vi är champinjonerna) och en 3-4 andra riktiga stänkare, sen är det klart för kvällen.

Detta var dagen då jag och Frida skulle gå och titta på Monty Python Live (Mostly) på O2 arena i London! Men innan jag går handlingarna i förväg så passade vi på att ta oss varsin sovmorgon på grund av att Norwegian behagat att försena vår ankomst till London med drygt 11 timmar, vi kom fram till vårt hotell vid halv 4 på morgonen.

Efter en trevlig frukost på Starbucks så tog vi tunnelbanan till Oxford Street för att göra lite shopping på Primark West. Det ingick i planen att det skulle shoppas, men utbudet på Primark var långt ifrån så bra som det brukar. Det var mycket kläder som var av det storblommiga slaget, dvs i princip fantastiskt fult enligt min smak.

Värmen var tryckande, det formligen rann ner längs ryggen på oss båda. Tunnelbanevagnarna var mer som rullande bastuvagnar, jaja, man kan inte få allt här i världen. 🙂

När vi shoppat loss och försmäktat i värmen så gick vi vidare till Golden Square för att titta på Jacob von Hogflumes plakett, men  någon måste ha stört tidslinjerna, för hans plakett var som helt borta.

För att detta skall bli begripligt så har jag klistrat in en bild på hur plaketten såg ut när den väl var uppsatt, denna har jag lånat från Marc Haynes blogg, Darkest London.

Om Jacob von Hogflume finns att läsa följande på nätet:

Jacob Von Hogflume is the fictitious inventor of time traveller, as well as a former and future resident of London. Invented by Dave Askwith and Alex Normanton, and documented in their book “Signs of Life”, the Von Hogflume sign proclaimed to mark the 2063 residence of the 19th century inventor. This sign was one of many subversive signs created and posted throughout London by the duo.

Nåväl, skylten är borta, lite synd kan jag tycka, för det är sånt som drar turister till London.

Vi gick vidare på vår färd, nästa mål blev Ganges i krokarna kring Paddington, en bra och rejäl indisk restaurang som besökts många gång, både jag och Frida tog oss var sin Korma, en med djur och en vegetarisk, så skall det vara. Efter maten tog den lätt korta nattsömnen nästan ut sin rätt, paltkoman intog oss båda. Ganges är verkligen värt ett besök, de har hållit igång sedan 1965, så de vet var de gör så att säga.

Efter den goda maten på Ganges så rullade vi vidare på ett mer udda äventyr, det är egentligen lite knäppt, men i London finns världens första undervattenstunnel. Tunneln går under namnet Thamestunneln, denna är byggd under åren 1825-1843, en av krafterna bakom detta bygget var Isambard Kindom Brunel och hans far Marc Isambard Brunel.

När tunneln var färdigställd så användes den för transport med häst och vagn under Themsen, men då det rätt snabbt uppstod prostitution och annan skumraskverksamhet i tunneln så stängdes sen så småningom igen. Först 1865 öppnades tunneln igen, då som en del av London Undergound. 

Tunneln finns mellan stationerna Rotherhithe och Wapping då som en del av London Overground. Det finns även bilder inifrån tunneln från ett event då besökare fick gå ner och titta på härligheten. 

En kulturupplevelse rikare åkte vi tillbaks till Notting Hill Gate hotel för att svabba av sig resdammet, värmen och klibbigheten är tryckande här i London. En stunds svalka gjorde gott för knoppen.

Kvällens begivenhet, äntligen kommer jag till det som inlägget egentligen skulle handla om 🙂 var att först ta oss till O2 arena i London (Millennium Dome), självklart då med London Underground = Bastu. Detta för att jag hade grejat till med biljetter till Monty Python Live (mostly). Monty Python har varit en av mina stora glädjeämnen under i stort sett hela mitt liv, så det var stort för mig att få se dem live, jag trodde i ärlighetens namn inte att detta någonsin skulle ske.

När vi kom till arenan så var vi rätt tidigt ute, detta för att vi skulle hämta ut biljetterna, men vi drog ut på tiden något genom att äta en mack på Subway, titta på arenan och konversera en del om ditten och datten. Inne i arenan fylldes sätena ett efter ett, vi hade riktigt bra platser, dvs vi såg scenen bra.

Showen körde igång, gubbarna gjorde entré ur en Tartis som fått inskriptionen “RETARTIS”, nummer efter nummer betades av, det gick rätt snart upp för mig att det nog skulle bli en kväll som skulle bli mer nostalgisk än bra.

Många nummer var helt enkelt utdaterade, hur kul är det egentligen med 40 år gamla sexistiska skämt, det blir rätt mycket gubbsjukt, eller när Monty Python består av ett gäng 70+’are som inte kan genomföra många av de klassiska sketcherna för att dessa helt enkelt kräver en bättre fysik. Många av gruppens medlemmar har bytt knäleder och höftkulor.

Men på den nostalgiska fronten var jag mycket nöjd, en hel del nummer håller riktigt bra fortfarande, tex The Parrot Sketch, The Cheese Shop och en av mina favoriter Four Yorkshiremen. 

The Parrot Sketch

The Cheese Shop

Four Yorkshiremen

 Trots de djupdykningar som dök upp mellan varven, så var både jag och Frida nöjda med upplevelsen, detta är en liten ögonblicksbild från strax före föreställningens start.

Jag tänkte avrunda detta inlägg med en bild från sista numret, en hejdundrande allsång till Always look on the bright side of life, det är så jag får minnas Monty Python, för deras kulturgärning skall inte på något sätt underskattas, snarare tvärtom, för utan deras insats inom humorns domäner hade världen varit så väldigt mycket tråkigare.

Klockan är nu sen och den ringer tidigt i morgon bitti.

Tjing!

Efter en mycket givande matiné av The Lion King så hade jag på mitt schema ett besök på Billy Elliot, den musikalen spelas på Victoria Palace. AC och Frida skulle gå och kika på The Book of Mormon tillsammans, så jag fick gå själv på Billy Elliot.

Skall jag vara helt ärlig så hade jag inte någon som helt förkunskap om Billy Elliot, utan gick dit med helt blankt sinne, jag har inte sett filmen, inte hört något av musiken eller ens haft någon aning om vad det var för story. Så det var lite av en chansning för mig det här.

Det var lite glest i salongen vilket förvånade mig lite, för det brukar vara rätt bra med publik på musikalerna i London, det kan även bero på att det inte var helg ännu, och det är då som flest besökare letar sig ut på musikaler.

Jag blev alldeles paff över hur bra Billy Elliot var, inte en seg stund någonstans, en mycket kraftfull ramhandling som kretsar kring kolarbetarstrejkerna i England kombinerat med en tonårings önskan om att få göra något annat än att boxas, supa och jobba i en gruva. Helt enkelt en musikal där det fanns en ytterligare nivå som skildrar verkliga händelser, det är inte ofta man får se sånt.

Musiken till Billy Elliot är skriven av Elton John, men det är inget man hör, dvs det låter inte Elton John om låtarna, så för mig var det uppfriskande då musiken och sångerna inte tog ett eget fokus utan verkligen var en del av föreställningen.

Jag skall absolut se till att min älskade hustru hänger med och kikar på Billy Elliot vid nästa möjliga tillfälle.

Denna dagen är nu slut, jag är trött och skall sova, för imorgon har vi en hemresa till Sverige att ta hand om.

Go’Natt!

Även om jag, AC och Frida redan avnjutit ett par East End musikaler så hade vi denna kväll inplanerat ett besök på “The Phantom of the Opera”. Denna musikal spelas på Her Majesty’s Theatre. Vi hade platser längst upp på översta balkongen så det var en bit fram till scenen kan man säga 🙂

Nu är ljudet så pass bra att man hör väldigt bra nästan oavsett vart man än sitter, så det var inget problem att hänga med i handlingen, däremot var vi rätt överens om att sångaren som sjöng huvudrollen kunde varit lite bättre, men som upplevelse fungerar det mycket bra.

Själv är jag inte något större fan va operett, för The Phantom of the Opera är egentligen mest en operett och inte en traditionell musikal, men det var intressant att få se denna föreställning.

Kvällen är nu sen och jag är trött i benen efter dagens äventyr i Highgate.

Go’Natt.

En liten lugnare dag, Söndag som sig bör, och dagens stora äventyr var ett besök på Camden Market. Det är på söndagarna som det är mest aktivitet på Camden market då alla försäljare har sina stånd öppna. Om jag förstod det rätt så besöks Camden market av upp till 300.000 personer på dessa söndagar. Inte illa pinkat.

För att ta oss dit så blev det en liten busstur följt av en lite promenad, men det var skönt att få röra lite på sig trots det lite bistra vädret.

I Camden market kan man hitta allsköns saker, mycket kläder, skor och andra liknande saker, och så en hel del krimskrams vilket hör till alla bra marknader. Delar av marknaden inryms i gamla stall, andra är mer av saluhallskaraktör och vissa delar är mest att betrakta som utomhus, det är verkligen en salig blandning av både miljöer och affärer. Förutom detta så finns det ett stort antal bronsstatyer med hästrelaterade statyer.

Det blev en del shoppat, riktigt bra saker med god kvalité till ett mycket bra pris. Det där med kvitton verkade inte vara så viktigt 🙂

Kvällen var annars lugn för oss, man kan inte stressa runt hela tiden, så jag och AC passade på att ta oss en lite middag på Shimla Mirch, det är en Indisk restaurang som ligger vid Hammersmith. Maten var riktigt god, jag slog till på en Aloo Gobi, en klassiker som alltid fungerar bra för mig.

Så var ännu en dag lagt till handlingarna, jag skall erkänna att jag är lite trött i benen men hoppas på att nattens vila skall skapa ordning på det lilla problemet 🙂

GoNatt!

Vi gjorde vårt bästa för att sova denna natten, det gick lite bättre men ändå var det lite skruttigt, jag får väl ta och sova nån annan gång, det får bli så. Den minimalistiska frukosten intogs i köket på nedervåningen, sen samma tur som vanligt ner till tunnelbanan. Även denna natt har räven varit aktiv som sopsorterare, dvs slängt ut allt skräp på trottoaren och ätit upp godbitarna. Kanske kunde riktiga soptunnor vara på sin plats.

Vi tuffade in mot stan i syfte att hitta nått som kunde vara en brunch av nått slag, det slutade med att vi så småningom hamnade i Southwark och där på puben “The Ring”, namnet anspelar på boxning, tydligen har det funnits en boxningsarena i dessa krokarna tidigare, men som numera är riven och ersatt av trista kontorskomplex.

De hade en intressant mix av pub och asiatisk mat, lite udda men det fungerade bra. Jag fick in en panang curry med tofu, utmärkt gott. Hustrun tog en snarlik, fast med biff. Det var ett litet svårighetsmoment att äta med bara sked och gaffel, en kniv hade underlättat.

Hustrun var inte helt pigg efter två nätters med dålig sömn, men med ett par kärvänliga ord så piggnade hon till. Jag skall väl erkänna att jag inte var helt på topp jag heller.

Efter maten så fortsatte vi vår tur ut mot The O2, dvs det som tidigare hette Milleium Dome. Vi skulle hämta ut kvällens biljetter till Roger Waters, The Wall. För drygt 8 månader sedan lyckades jag få köpa två biljetter via Roger Waters fan-club, gissa om dessa var eftertraktade för mig. Eftersom vi inte riktigt visste hur mycket tryck det skulle vara vid arenan så var vi ute i god tid.

Vi klev av vid North Greenwich och tog oss upp till ytan, strax tornade The O2 upp framför oss, det är ett imponerande bygge, vardera av de 12 tornen är typ 100 meter höga, det går inte att omfatta hela kåken i ett svep, en rejäl doning, lite torra fakta om The O2:

Biljetterna var snart i våra händer, för att minimera risken för svarta börsen handel med biljetter så fick jag legitimera mig för att säkerställa att det verkligen var våra biljetter. Klokt tänkt, då det lätt kan bli fantasipriser om marknadskrafterna får flöda fritt.

Som man kan se på biljetterna så skulle dörrarna öppna vid 18:30, så långt var allt väl, kruxet var nu bara att vi hämtade ut dem 14:50, en liiiiiiiiiten stund före insläpp 🙂  På arenaområdet finns inte ett skvatt att göra, det brukar vara effekten av helt nybyggda stadsdelar, man glömmer bort den levande delen. Så vi strosade runt lite inne under domen, där fanns lite matställen, fika, puber, shopping, utställningar och annat att titta på.

På det hela taget sett var det lite segt att bara gå och trampa runt, men sällskapet var som vanligt helt underbart, det blir aldrig en tråkig stund tillsammans med älskade hustrun. Vi hittade en informativ tavla som visade hur The O2 är placerad, man ser skalan på ett helt annat sätt lite från ovan.

Så småningom öppnade i alla fall grindarna in till arenan, vi blev genomsökta och fråntagna kapsylerna på våra drickaflaskor…. undras just vad de trodde vi skulle göra med kapsylerna. Jaja, man skall inte sluta förvånas över tingens varande.

Vi hade bra platser, långt fram på parkett, bra utsikt över scenen men ändå tillräckligt långt bak för att kunna uppleva helheten, enda kruxet var att det nu var bara 1,5 timmars väntan innan konserten skulle börja 🙂 Fast vänta hade vi blivit rätt bra på vid det här laget 🙂 Arenan fylldes på bit för bit, det var inte så värst mycket fylleri, inte som jag märkte av. Skönt det, för det stör och förstör så mycket av upplevelsen.

Innan konserten körde igång, ca 15 minuter försenad, detta trots att det stod “Show starts 8PM Prompt” på biljetten, så berättade en speaker att kvällens konsert skulle filmas, och för att detta skulle fungera så bad dem oss alla att stänga av blixten på kameran, detta då blixtarna skulle förstöra för videoprojektionerna, samt att filmning var absolut förbjuden. Detta repeterades ett par gånger. Konserten körde igång varpå det blixtrade som fan från alla kameror, undrar just vad det var som var oklart….

Själv var jag mest intresserad av konserten, så det blev bara ett par enstaka bilder, självklart tagna utan blixt, vad annars. Läsken utan kapsyl, den fick jag hålla hårt i, allt för att slippa spilla läsk över hela mig 🙂 Jag är lite osäker på när det skedde, men hustrun fick en skvätt öl i/på sin väska, inte helt optimerat.

Då The Wall är ett dubbelalbum och konserten spelar hela albumet från början till slut, så föll det sig naturligt med paus där det skulle varit tid att byta skiva. På den nu uppbyggda muren projicerades bilder med “Fallen lost ones”, dem som fallit offer för alla dessa murar som byggts upp i världen, allt från krig, terror och attentat. Olof Palme fanns med bland alla dessa.

Temat för The Wall kretsar mycket kring att bygga murar och att riva murar, ett ack så tidlöst tema. I pausen passade folk och fä att fylla på mer öl och besöka toa, sånt skall skötas det med. Vid det här laget var jag helt betagen av upplevelsen, detta var inte likt nått annat jag upplevt tidigare, chansen är stor att det inte kommer fler tillfällen av den här kalibern.

Efter paus dundrade maskineriet igång igen, mästerverk efter mästerverk framfördes ackompanjerat till spektakulära videoprojektioner. Under Comfortably Numb var inte ett öga var torrt.

Bland rekvisitan finns en radiostyrd flygande gris, från början var det en sugga, men i nån upphovsrättstvist så fick inte Roger Waters använda en flygande sugga, då tog han en galt istället.

Såsom i alla bra storys så slutar allt lyckligt, muren mellan bandet och publiken rivs, konserten är över, drömmen är fullbordad, jag är nöjd, mycket nöjd över en makalös upplevelse. Med hustrun i handen påbörjar vi så sakteliga vår resa hem till vårt BnB.

En sista bild som hängde kvar på scenen, en fin avslutande bild som inger hopp och framtidstro, muren är riven, borta.

Sen var det tricket med att få dryga 20.000 personer att lämna arenan och ta sig hem, det gick bättre än vad jag trodde att det skulle göra, oerhört välplanerat, städat och ordningsamt guidades vi alla till tunnelbanan, inget stök, inget bråk, bara lugn och ro.

Det tog oss nästan 1 timme innan vi var hemma i vårt rum, men nu är jag helt fylld av intryck, detta kan jag leva länge på, det är minnena vi lever för det är det som finns kvar.

Hustrun finns vid min sida, jag kan sova gott, klockan ringer om 4 timmar.

Natti!