Gemzell's sandlåda

Detta var dagen då jag och Frida skulle gå och titta på Monty Python Live (Mostly) på O2 arena i London! Men innan jag går handlingarna i förväg så passade vi på att ta oss varsin sovmorgon på grund av att Norwegian behagat att försena vår ankomst till London med drygt 11 timmar, vi kom fram till vårt hotell vid halv 4 på morgonen.

Efter en trevlig frukost på Starbucks så tog vi tunnelbanan till Oxford Street för att göra lite shopping på Primark West. Det ingick i planen att det skulle shoppas, men utbudet på Primark var långt ifrån så bra som det brukar. Det var mycket kläder som var av det storblommiga slaget, dvs i princip fantastiskt fult enligt min smak.

Värmen var tryckande, det formligen rann ner längs ryggen på oss båda. Tunnelbanevagnarna var mer som rullande bastuvagnar, jaja, man kan inte få allt här i världen. 🙂

När vi shoppat loss och försmäktat i värmen så gick vi vidare till Golden Square för att titta på Jacob von Hogflumes plakett, men  någon måste ha stört tidslinjerna, för hans plakett var som helt borta.

För att detta skall bli begripligt så har jag klistrat in en bild på hur plaketten såg ut när den väl var uppsatt, denna har jag lånat från Marc Haynes blogg, Darkest London.

Om Jacob von Hogflume finns att läsa följande på nätet:

Jacob Von Hogflume is the fictitious inventor of time traveller, as well as a former and future resident of London. Invented by Dave Askwith and Alex Normanton, and documented in their book “Signs of Life”, the Von Hogflume sign proclaimed to mark the 2063 residence of the 19th century inventor. This sign was one of many subversive signs created and posted throughout London by the duo.

Nåväl, skylten är borta, lite synd kan jag tycka, för det är sånt som drar turister till London.

Vi gick vidare på vår färd, nästa mål blev Ganges i krokarna kring Paddington, en bra och rejäl indisk restaurang som besökts många gång, både jag och Frida tog oss var sin Korma, en med djur och en vegetarisk, så skall det vara. Efter maten tog den lätt korta nattsömnen nästan ut sin rätt, paltkoman intog oss båda. Ganges är verkligen värt ett besök, de har hållit igång sedan 1965, så de vet var de gör så att säga.

Efter den goda maten på Ganges så rullade vi vidare på ett mer udda äventyr, det är egentligen lite knäppt, men i London finns världens första undervattenstunnel. Tunneln går under namnet Thamestunneln, denna är byggd under åren 1825-1843, en av krafterna bakom detta bygget var Isambard Kindom Brunel och hans far Marc Isambard Brunel.

När tunneln var färdigställd så användes den för transport med häst och vagn under Themsen, men då det rätt snabbt uppstod prostitution och annan skumraskverksamhet i tunneln så stängdes sen så småningom igen. Först 1865 öppnades tunneln igen, då som en del av London Undergound. 

Tunneln finns mellan stationerna Rotherhithe och Wapping då som en del av London Overground. Det finns även bilder inifrån tunneln från ett event då besökare fick gå ner och titta på härligheten. 

En kulturupplevelse rikare åkte vi tillbaks till Notting Hill Gate hotel för att svabba av sig resdammet, värmen och klibbigheten är tryckande här i London. En stunds svalka gjorde gott för knoppen.

Kvällens begivenhet, äntligen kommer jag till det som inlägget egentligen skulle handla om 🙂 var att först ta oss till O2 arena i London (Millennium Dome), självklart då med London Underground = Bastu. Detta för att jag hade grejat till med biljetter till Monty Python Live (mostly). Monty Python har varit en av mina stora glädjeämnen under i stort sett hela mitt liv, så det var stort för mig att få se dem live, jag trodde i ärlighetens namn inte att detta någonsin skulle ske.

När vi kom till arenan så var vi rätt tidigt ute, detta för att vi skulle hämta ut biljetterna, men vi drog ut på tiden något genom att äta en mack på Subway, titta på arenan och konversera en del om ditten och datten. Inne i arenan fylldes sätena ett efter ett, vi hade riktigt bra platser, dvs vi såg scenen bra.

Showen körde igång, gubbarna gjorde entré ur en Tartis som fått inskriptionen “RETARTIS”, nummer efter nummer betades av, det gick rätt snart upp för mig att det nog skulle bli en kväll som skulle bli mer nostalgisk än bra.

Många nummer var helt enkelt utdaterade, hur kul är det egentligen med 40 år gamla sexistiska skämt, det blir rätt mycket gubbsjukt, eller när Monty Python består av ett gäng 70+’are som inte kan genomföra många av de klassiska sketcherna för att dessa helt enkelt kräver en bättre fysik. Många av gruppens medlemmar har bytt knäleder och höftkulor.

Men på den nostalgiska fronten var jag mycket nöjd, en hel del nummer håller riktigt bra fortfarande, tex The Parrot Sketch, The Cheese Shop och en av mina favoriter Four Yorkshiremen. 

The Parrot Sketch

The Cheese Shop

Four Yorkshiremen

 Trots de djupdykningar som dök upp mellan varven, så var både jag och Frida nöjda med upplevelsen, detta är en liten ögonblicksbild från strax före föreställningens start.

Jag tänkte avrunda detta inlägg med en bild från sista numret, en hejdundrande allsång till Always look on the bright side of life, det är så jag får minnas Monty Python, för deras kulturgärning skall inte på något sätt underskattas, snarare tvärtom, för utan deras insats inom humorns domäner hade världen varit så väldigt mycket tråkigare.

Klockan är nu sen och den ringer tidigt i morgon bitti.

Tjing!