Gemzell's sandlåda

Jag och min älskade hustru hade lite hastigt och lustigt planerat in att vi skulle gå och titta på Metropolis på Stadsteatern i Stockholm, vi var båda dunderförkylda, host och snörvel i tid och otid. Så i fredags rullade vi ner till Stockholm, checkade in på hotellet och somnade i princip ovaggade.

Idag var det då dags!

Affischbilden ovan störde mig en hel del, det finns inget i produktionen som ens påminner om bilden, det finns ingen klocka, figuren i mitten finns inte med på scen, de två vitklädda männen spelades av helt andra skådespelare. Så affischen kändes som falsk marknadsföring. Nåväl, man kan inte få allt.

Detta är likväl något av en unik händelse, dvs att science-fiction får ta plats på teaterscenen, det är en mycket styvmoderligt behandlad genre, detta trots att det finns stora mängder med utsökt material att göra scenproduktioner från.

De flesta känner nog till Metropolis som en stumfilm från 1927, då i regi av Fritz Lang, hans film var banbrytande när det väl begav sig. Jag hade inte några förhoppningar om något banbrytande denna gång, mycket för att kontexten inte längre är aktuell i vårt samhälle. Science-Fiction har helt enkelt blivit Science-Fakta.

Nu är det inte Fritz Lang som ligger bakom manus på Metropolis, det är Thea von Harbou, dock var hon gift med Fritz Lang när hon skrev ursprungstexten.

Har du gott om tid, så kan du se hela originalfilmen här:

Publiken strömmade in på Klarascenen, jag skulle gissa att det var knappt halvfullt, men då jag och söta hustrun satt på 2:a rad parkett, så var vi likväl nästan uppe på scenen, jag gillar att få hamna nära, det ger en bättre upplevelse för mig.

Det pågår flera grundberättelser i Metropolis, dels är det en kamp mellan de rika som lever på hårt pressade arbetare, där arbetarna fråntagits sin personlighet, de har som enda funktion att arbeta, sova och sen dö när de inte klarar att hålla uppe tempot.

De rika, även de har svårt med sina personligheter, de har ingen funktion att fylla, inget syfte, inget mål, de får mest ägna sina dagar med att fördriva tiden.

En annan viktig bärande berättelse är frågan om människan kan vara enbart god eller enbart ond, det är kanske så enkelt att vi alla är en blandning av båda delarna.

Den lätt udda vetenskapsmannen C.A. Rotwang har fått i uppgift att skapa en mekanisk människa, som skall kunna arbeta oavbrutet, detta är något som inte faller helt väl ut.

Denna uppsättning på Stadsteatern har en hel del kvalitéer som jag gillar skarpt, främst är det befriande att man inte försökt att återskapa Fritz Lang’s film, utan man har gjort en egen uppsättning som bärs fram med en avskalad dekor, med nyskriven musik samt mycket lyckad kostym. Allt är lagom avskalat, där skådespelarna verkligen lägger all kraft i att bära fram berättelsen till oss i publiken.

Uppsättningen har en speltid på 2 timmar och 40 minuter, då inkluderat 20 minuters paus, det känns inte någonstans som om det skulle vara några transportsträckor, tiden bara försvinner, plötsligt är det slut.

Detta ger mersmak, jag kan nu bara hoppas att Stadsteatern fortsätter på detta spåret och ger sig i kast med andra starka Science-Fiction berättelser, tex verk som Farenheit 451, Kallocain, 1984 eller varför inte Simulacron-3, hoppas kan man alltid.

Tjing!