Gemzell's sandlåda

Detta har varit en av de tyngsta dagarna i mitt liv, idag har varit dagen då jag tagit farväl av min älskade pappa. I slutet av december somnade han stilla in på Hematologavdelningen på Lunds lasarett. Jag vill gärna vänta ett tag tills att jag skriver mer om min pappa och allt som han har betytt för mig under årens lopp, så dagens inlägg blir mer av ett reflekterande över dagen så som den har varit och hur jag har upplevt den.

Jag och min älskade hustru Anne Catrine och Frida gjorde oss i ordning på Hotell Chaplin, detta lite speciella hotell som är mycket 70-tals retro. Jag ville väldigt gärna besöka Sofia Albertina på vägen hem till min mamma, för att se att allt var fint och värdigt. För mig var det viktigt att hitta något sätt att avväpna hela situationen då jag kände att det skulle vara för tungt att komma till kyrkan med alla gäster på plats, helt enkelt ett sätt för mig att hitta någon form av fast punkt i det hela.

Sofia Albertina – Landskrona

För mig var det bra att i lugn och ro får fundera över de senaste veckornas inre kaos och att få inom mig prata lite med min pappa, även om detta nu är ett för evigt stängt land så finns han i mitt hjärta. Jag fick strosa runt lite i kyrkan, se alla de fina blommorna, prata lite med kyrkovaktmästaren, tror hon heter Linda. Begravningsentreprenören Magnus kom in en kort stund, han har varit en mycket bra stöttepelare i allt detta.

Allt var så fint arrangerat, en del återstod att göra men jag kände mig mycket trygg med att min pappa var väl omhändertagen, det är viktigt för mig att allt skulle bli så värdigt som det bara var möjligt. Det var mycket som släppte när jag bara fick vara där i kyrkan, även om det gör ont i själen så var jag glad över att allt var så fint iordningställt.

Pappas kista

Själv hade jag gjort mitt bästa för att vara hel, ren och så fin som det var möjligt idag, det är ett sätt för mig att hedra min pappa.

Stefan Gemzell

Det kändes bra att min älskade hustru och Frida stöttade mig denna dagen, att stå ensam mitt i allt detta hade jag nog inte klarat av. Det är i dessa lägen som jag verkligen inser hur viktigt mina nära och kära verkligen är.

Anne Catrine och Frida i Sofia Albertina

Jag klappade om pappas kista, sa några ord, sen promenerade vi hem till min mamma och mina syskon. En av pappas äldsta vänner var även där, de hade känt varandra sen tidiga 20-års åldern, vi pratades vid ett tag. Sven berättade lite om första gången som de hade träffats. Han mindes det som vore det igår. De skulle börja skolåret och dela rum. De hade sträckt fram nävarna för att hälsa på varandra, pappas var alldeles söndrig. Dagarna före hade min pappa plockat betor för att dryga ut kassan och det hade gett rejäla skador i händerna, så hade en livslång vänskap startat.

Sven Johansson, Mamma och Christian

Mycket blev intensivt för mig, det är så mycket som skall tas in, alla minnen, alla tankar, det blir lite för mycket för mig, men i dessa lägen vet jag att det enda jag kan göra är att samla mig och bara göra. Den närmsta familjen samlades för den korta promenaden ner till Sofia Albertina,

Sofia Albertina Kyrka – Landskrona

Det var så mycket folk i kyrkan, exakt antal vet jag inte, men det kändes som om det var nånstans kring 80 nära, kära, släktingar, gamla arbetskamrater, vänner, själsfränder, alla som min pappa gjort intryck på under årens lopp. Jag har förstått att det är ovanligt med så stor uppslutning på begravningar.

En ros till oss

Gudstjänsten var riktigt fin, prästen hade lyckats fånga min pappas innersta kärna i griftetalet, jag tror mycket beror på att prästen hade en vetenskaplig ådra i sig, så han kunde uppskatta och förstå den livsfilosofi som min pappa levt sitt liv utifrån, en ständig nyfikenhet att förstå, att lära sig och att aldrig sluta utforska sin värld.

En av de musikstycken som spelades under begravningsakten, eller rättare sagt det sista musikstycket var “Tröstevisa”, då på orgel och utan sång, men jag vill gärna länka in Tröstevisa här, för det är ett fantastiskt stycke musik, det kändes så rätt så rätt.

Efter begravningsakten gavs det möjlighet att träffas i ett helt annat forum, under lite mindre tyngda förhållanden blev det en liten bit mat, tårta och en kopp kaffe. Jag kände att det var så fint att få höra alla värmande ord om min pappa, tänk att det finns så mycket kärlek och fina ord.

Kaffe efter begravningen

När ändå så många var samlade passade vi på att ta en bild på alla kusinerna på min pappas sida, det är sällan som vi alla ses, så då får man inte missa tillfället.

Jag, mina syskon och alla mina kusiner på pappas sida

Min broder höll ett mycket känslosamt tal, allt från djupet av sitt hjärta, likaså pappas gamla vän Sven, kollegor från pappas tidigare arbete sände en varm hälsning, jag sträckte på mig lite extra för min pappa hade verkligen gjort ett stort avtryck här i världen. I allt från det lilla till det stora, hemma i Sverige och ute i världen. Inte en dag var spilld.

Efter att vi rundat av kaffe så tog vi syskon och vår mamma en tur till kyrkogården för att titta på alla blommorna som tidigare hade funnits i kyrkan, vi passade på nu innan frosten skulle förstöra all denna skönhet, se och njut av dessa naturens under.

Blommor på kyrkogården

Min mamma hade valt ut en gravplats som vi besökte, det kändes rätt tungt kan jag säga, för verkligheten kommer på en precis helt när den känner för det, men jag tycker att valet av gravplats är bra, det känns rätt.

Jag och mina syskon

Nu under kvällen har vi haft ett litet mer privat samkväm, vi åt gott av mat och lite dryck, samtalen kretsade mycket kring min pappa, livet, universum och allt. Jag började känna mig trött efter en mycket intensiv dag, men på nått sätt jag jag väldigt glad över att allt har gått så värdigt till, och alla värmande ord om min pappa, det som är kvar nu är att ta dagarna som de kommer även om det känns väldigt tomt.

Målning av min pappa hemma i Landskrona

Tack för allt min älskade lilla pappa.