Gemzell's sandlåda

Åter dags för ett besök till min älskade hustru, besökstiden på Akademiska Sjukhuset i Uppsala startade klockan 14 så jag såg till att vara på plats i tid. Vis av erfarenheten från mitt förra besök så hade jag dels hittat en parkering som låg närmare ingången, ungefär mitt emellan Studenternas och ingång 70, kan bara säga att vädret var helt underbart.

Hustrun låg och väntade på mig, så glädjen var stor när vi fick träffas igen. Jag hoppas nu verkligen att resultatet av operationen skall bli bra, så att hon kan få gå ordentligt igen utan att det skall göra för ont.

Som en liten förlustelse så lånade jag en rullstol på avdelningen, med den tog jag med mig hustrun på en liten svängom. Först ut på gårdsplanen för att känna på den underbara solen, sen in igen för ett litet kaffeinköp. När vi ändå var ute och rullade så ville min hustru visa mig vart hon var tidigare i veckan så vi gick en bit i korridoren på nedersta våningen.

Lite längre bort i korridoren fick vi syn på en trähund, den stod lite inklämd, nästan malplacerad, som om man inte riktigt hade plats för den längre, på undantag.. klart att detta lockade oss till att ta en närmare titt.

Det visade sig vara en av Torsten Renqvists statyer, jag kunde först inte placera konstnären, men nånstans ringde det en klocka, för bland annat i Gävle finns Fågel Fenix, en staty som är en del av stadens offentliga konst.

Vid sidan av statyn finns att läsa:

TRÄHYNDAN

Skulptur i furuträ för Uppsala Akademiska sjukhus Roms symbol. den etruskiska varginnan med Romolus och Remus under stinna spenar, tänkte jag sannerligen på en eftermiddag 1956 i Lyons utkanter där jag såg en hynda sitta på sina hasor, avvaktande.

Hon var ett exemplar av medelhavshunden, den gula smalbenta, som så vitt jag vet är frukten av så mångfaldig och långvarig rasblandning att den till sist slutit cirkeln och blivit en ras för sig.

Det tog min nog halvtimmen att utföra en teckning. Hyndan förändrade inte ställning. Hon poserade bland sopor och avfall och påminde om den storhet som var Roms.

Varför skulle en sådan varelse stå staty i ett sjukhus i Uppsala i Sverige?

Jag har tänkt så här: Ett nutida storsjukhus är nästan bara korridorer till det enda rum, eller två, där man behandlas eller utövar sitt arbete. I en sådan abstrakt labyrint av vitt och någon gång kornblått kunde det vara eggande med en konstighet, en orimlig punkt, om vilken man kunde säga, som på bondlandet förr: vi träffas vid trädet som blixten slagit.

En lång karl kan stå rak under hyndans tryne. Hon lutar som en slarvigt rest katedral, men faller inte. I hennes sida är ett ett hål som visar innandömet. Inte ens för detta skäms hon.

TORSTEN RENQVIST

Så det var bara till att prova, jag ställde mig under hyndans tryne och fick väl plats därunder.

Och hålet i hyndans sida, där man kan se in i hennes inre, det är väl synligt för oss besökare, inget att skämmas över.

Vi stod där, jag och min älskade hustru och funderade över tingens vardande, med trähyndan framför oss, betraktande och funderande lite över om inte en bättre placering, kanske något värdigare plats kunde varit lämplig för denna staty.

Vi kände oss redo för att rulla upp mot avdelning 70 igen, det tar på krafterna med utflykter som denna, hustrun klarar ännu inte av att sitta några längre stunder, men med en påfyllnad i det kulturella förrådet så var vi båda nöjda.

Det var alles för denna dagen.