Gemzell's sandlåda

Vi gjorde vårt bästa för att sova denna natten, det gick lite bättre men ändå var det lite skruttigt, jag får väl ta och sova nån annan gång, det får bli så. Den minimalistiska frukosten intogs i köket på nedervåningen, sen samma tur som vanligt ner till tunnelbanan. Även denna natt har räven varit aktiv som sopsorterare, dvs slängt ut allt skräp på trottoaren och ätit upp godbitarna. Kanske kunde riktiga soptunnor vara på sin plats.

Vi tuffade in mot stan i syfte att hitta nått som kunde vara en brunch av nått slag, det slutade med att vi så småningom hamnade i Southwark och där på puben “The Ring”, namnet anspelar på boxning, tydligen har det funnits en boxningsarena i dessa krokarna tidigare, men som numera är riven och ersatt av trista kontorskomplex.

De hade en intressant mix av pub och asiatisk mat, lite udda men det fungerade bra. Jag fick in en panang curry med tofu, utmärkt gott. Hustrun tog en snarlik, fast med biff. Det var ett litet svårighetsmoment att äta med bara sked och gaffel, en kniv hade underlättat.

Hustrun var inte helt pigg efter två nätters med dålig sömn, men med ett par kärvänliga ord så piggnade hon till. Jag skall väl erkänna att jag inte var helt på topp jag heller.

Efter maten så fortsatte vi vår tur ut mot The O2, dvs det som tidigare hette Milleium Dome. Vi skulle hämta ut kvällens biljetter till Roger Waters, The Wall. För drygt 8 månader sedan lyckades jag få köpa två biljetter via Roger Waters fan-club, gissa om dessa var eftertraktade för mig. Eftersom vi inte riktigt visste hur mycket tryck det skulle vara vid arenan så var vi ute i god tid.

Vi klev av vid North Greenwich och tog oss upp till ytan, strax tornade The O2 upp framför oss, det är ett imponerande bygge, vardera av de 12 tornen är typ 100 meter höga, det går inte att omfatta hela kåken i ett svep, en rejäl doning, lite torra fakta om The O2:

Biljetterna var snart i våra händer, för att minimera risken för svarta börsen handel med biljetter så fick jag legitimera mig för att säkerställa att det verkligen var våra biljetter. Klokt tänkt, då det lätt kan bli fantasipriser om marknadskrafterna får flöda fritt.

Som man kan se på biljetterna så skulle dörrarna öppna vid 18:30, så långt var allt väl, kruxet var nu bara att vi hämtade ut dem 14:50, en liiiiiiiiiten stund före insläpp 🙂  På arenaområdet finns inte ett skvatt att göra, det brukar vara effekten av helt nybyggda stadsdelar, man glömmer bort den levande delen. Så vi strosade runt lite inne under domen, där fanns lite matställen, fika, puber, shopping, utställningar och annat att titta på.

På det hela taget sett var det lite segt att bara gå och trampa runt, men sällskapet var som vanligt helt underbart, det blir aldrig en tråkig stund tillsammans med älskade hustrun. Vi hittade en informativ tavla som visade hur The O2 är placerad, man ser skalan på ett helt annat sätt lite från ovan.

Så småningom öppnade i alla fall grindarna in till arenan, vi blev genomsökta och fråntagna kapsylerna på våra drickaflaskor…. undras just vad de trodde vi skulle göra med kapsylerna. Jaja, man skall inte sluta förvånas över tingens varande.

Vi hade bra platser, långt fram på parkett, bra utsikt över scenen men ändå tillräckligt långt bak för att kunna uppleva helheten, enda kruxet var att det nu var bara 1,5 timmars väntan innan konserten skulle börja 🙂 Fast vänta hade vi blivit rätt bra på vid det här laget 🙂 Arenan fylldes på bit för bit, det var inte så värst mycket fylleri, inte som jag märkte av. Skönt det, för det stör och förstör så mycket av upplevelsen.

Innan konserten körde igång, ca 15 minuter försenad, detta trots att det stod “Show starts 8PM Prompt” på biljetten, så berättade en speaker att kvällens konsert skulle filmas, och för att detta skulle fungera så bad dem oss alla att stänga av blixten på kameran, detta då blixtarna skulle förstöra för videoprojektionerna, samt att filmning var absolut förbjuden. Detta repeterades ett par gånger. Konserten körde igång varpå det blixtrade som fan från alla kameror, undrar just vad det var som var oklart….

Själv var jag mest intresserad av konserten, så det blev bara ett par enstaka bilder, självklart tagna utan blixt, vad annars. Läsken utan kapsyl, den fick jag hålla hårt i, allt för att slippa spilla läsk över hela mig 🙂 Jag är lite osäker på när det skedde, men hustrun fick en skvätt öl i/på sin väska, inte helt optimerat.

Då The Wall är ett dubbelalbum och konserten spelar hela albumet från början till slut, så föll det sig naturligt med paus där det skulle varit tid att byta skiva. På den nu uppbyggda muren projicerades bilder med “Fallen lost ones”, dem som fallit offer för alla dessa murar som byggts upp i världen, allt från krig, terror och attentat. Olof Palme fanns med bland alla dessa.

Temat för The Wall kretsar mycket kring att bygga murar och att riva murar, ett ack så tidlöst tema. I pausen passade folk och fä att fylla på mer öl och besöka toa, sånt skall skötas det med. Vid det här laget var jag helt betagen av upplevelsen, detta var inte likt nått annat jag upplevt tidigare, chansen är stor att det inte kommer fler tillfällen av den här kalibern.

Efter paus dundrade maskineriet igång igen, mästerverk efter mästerverk framfördes ackompanjerat till spektakulära videoprojektioner. Under Comfortably Numb var inte ett öga var torrt.

Bland rekvisitan finns en radiostyrd flygande gris, från början var det en sugga, men i nån upphovsrättstvist så fick inte Roger Waters använda en flygande sugga, då tog han en galt istället.

Såsom i alla bra storys så slutar allt lyckligt, muren mellan bandet och publiken rivs, konserten är över, drömmen är fullbordad, jag är nöjd, mycket nöjd över en makalös upplevelse. Med hustrun i handen påbörjar vi så sakteliga vår resa hem till vårt BnB.

En sista bild som hängde kvar på scenen, en fin avslutande bild som inger hopp och framtidstro, muren är riven, borta.

Sen var det tricket med att få dryga 20.000 personer att lämna arenan och ta sig hem, det gick bättre än vad jag trodde att det skulle göra, oerhört välplanerat, städat och ordningsamt guidades vi alla till tunnelbanan, inget stök, inget bråk, bara lugn och ro.

Det tog oss nästan 1 timme innan vi var hemma i vårt rum, men nu är jag helt fylld av intryck, detta kan jag leva länge på, det är minnena vi lever för det är det som finns kvar.

Hustrun finns vid min sida, jag kan sova gott, klockan ringer om 4 timmar.

Natti!