Gemzell's sandlåda

Jag får väl erkänna att det tog ett bra antal timmar innan jag somnade i går kväll, klockan var väl närmare 2 eller så innan jag stängde ögonen. Det var massor med krångel med Vodafones mobila bredband, men nu är det igång med full fart. Problemet låg i att den APN som var angiven i specifikationen var naturligtvis felaktig, det och att det saknades några vitala fakta i instruktionen, men efter ett långt samtal med supporten så fick jag rett ut alla problemen.

I går kväll hade vi bestämt oss för att äta frukost ute på stan, detta för att få lite omväxling på tillvaron. Jag hade sedan tidigare span på ett klassiskt hak som heter Central Café, så vi begav oss ut i vädret på vår resa mot frukost!

Första stopp var busshållplatsen, japp vi var lite vågade och provade ett nytt sätt att ta oss till vårt mål, vid busshållplatsen hade de Svensk reklam, lite som hemma 🙂

Vi hade några minuters väntan innan bussen rullade in framför oss, men det är bara bra att ha lite marginaler. Här i Budapest är kollektivtrafiken väldigt bra utbyggt, det går alltid nått från hållplatsen, det gillar vi skarpt.

Vi kom nog lite i nån form av rusning till tunnelbanan, det var lite mer folk än vanligt, fast klockan var ju närmare 10, så jag vet inte, det kanske var nått annat i görningen. Rulltrappan gick i alla fall sönder när vi kom dit, men en händig man fick igång den dryga minuten senare. Det är bra fart i rulltrapporna, man får vara snabb i benen är man skall på och även när man skall av. Ibland önskar jag mig rulltrappor som går långsamt i början och slutet, men som går fort i mitten 🙂

Efter att vi tagit oss upp på gatuplanet igen så hade vi bara en kort promenix till Central Café, detta såg vi fram emot. Fast det är klart, det är högsta klass på detta ställe, så det är lite som att gå på gourmet restaurang och äta frukost, inget kan gå fel 🙂

Nästan inget har förändrats på Central sen 1887, det är mycket av Budapest historia som passerat genom denna lokal.

Vi fick oss ett bord, trevlig personal, och så beställde vi in lite frulle, jag slog till på en brie baguette med kaffe, allt ypperligt gott med prima råvaror.

Hustrun hittade sig en Ungersk omelett med korv och lök, hon lovprisade anrättningen med värmande ord, detta var nått helt annat än gårdagens kulinariska fadäser.

Vi njöt av frukosten och funderade lite på vårt nästa mål, vi hade riktat oss in på ett besök på Memento Park, det ligger en liten bit utanför staden, så vi fick tricka lite innan vi kom fram till hur vi skulle ta oss dit. Vi fick väldigt bra hjälp av vår servitris i kartjakten. Vi kom fram till att vi skulle åka lite tunnelbana, sen spårvagn över till Pest och därifrån ca 30 minuter med lokalbuss, ett äventyr!

Även vid Allee galleria hade den en liten julmarknad, dock inte alls i samma klass som den nere i stan, men vi hade lite tid att strosa bort, så i väntan på bussen så tog vi oss en svängom.

Med buss 150 skumpade vi runt på bygden i en halv timme, både bussen och vägen hade sett bättre dagar, lite oroväckande var att vädret började tillta, det såg ut till att bli regn, inget som vi hade beställt, men vi kan ju inte bestämma allt 🙂 Utropen på bussen var lite märkliga, chauffören ropade ut varje station, vi hade högtalaren precis bredvid oss, men det var helt omöjligt att höra vad karln sa, till viss del var det för att han mumlade, sen tog bussens motor en rätt framträdande plats i ljudbilden. Vi upptäckte efter ett tag att det fanns fler i bussen som vände och vred på sina kartor utförandes desperata försök att få ihop omgivningen med kartan.

Även jag följde med kartan så länge det gick, men sen gav jag upp, klockan fick bli min guide, för jag visste att turen skulle ta 29 minuter, så när det närmade sig 29 minuters åkande, så återupptog jag min uppmärksamhet.

Dörrarna öppnade sig, så gjorde även himmelen, det ösregnade när vi klev av bussen, och mössan min, den hade jag slarvat bort nånstans, så det blev kallt om lilla huvudet. Den mössan hade jag köpt i Prag, då hade jag helt enkelt glömt bort att ta med mig en mössa, jaja, det är så vi får ta det. Jag och hustrun tillsammans med några andra personer kurade ihop oss i en busskur och inväntade lugnare väder. Efter ett par minuter hade vädret lugnat sig, och vi gick bort till Memento Park!

1989 började man samla ihop sovjet tidens statyer från stadens torg och gator, en hel del placerades i detta utomhusmuseum, det är en mycket märklig form av konst, stor, svulstig och tänkt att vara uppbygglig för menigheten.

Efter skyfallet var marken rätt geggig, och skall sanningen fram, så var vi bland de få själarna som letat sig dit denna dagen, men jag måste säga att jag tyckte det var värt besöket. Det är bättre att bevara historian än att förstöra och förneka som annars är rätt vanligt.

Statyn ovanför är gigantisk, bara skorna är 1 meter långa, undras vad det blir för affär man går till för att hitta nått i den storleken 🙂 Vi strosade vidare bland alla statyerna, den ena efter den andra överträffade varandra. Mot slutet av vår vandring kom vi tillbaks till ingången, där hade en en Trabant stående, babyblå med plastkaross, en relik från en svunnen tid.

Vi tog bussen tillbaks in mot Allee gallerian och åt oss lite lunch, lite småfrusna efter allt dåligt väder, jag saknade min mössa, men den är nu borta. Hoppas nån vänlig själ hittar den och ger de ett nytt gott hem.

Vi fortsatte tillbaks mot vårt hotell, hustrun hade bokat tid för massage, på vägen dit stannade vi dock till på ett litet museum över Millenium linjens tunnelbana, det var lite trickigt att hitta dit, men vi fixade det med.

Det är verkligen ett litet mästerverk denna millenniumlinje, den byggdes som en elektrifierad tunnelbana under en tid när andra städer körde ånglok i tunnlarna.

Vi har en liten affär nära hotellet, vi slank in där för att få lite skaffning, med risk för kass mat, så är det bra att ha lite smått på rummet.

När hustrun var på sport-massage, så tog jag igen mig lite, efter nattens dåliga sömn var det välbehövligt, och jag kan säga att hustrun fick kämpa för att få med mig ut på stan igen för ett kvällspass. Vi tog oss ner igen till julmarknaden för att få oss lite mat i magen, jag hittade ett ställe som sålde rösti, en stor rackare på dryga kilot, det saknades lite salt, men gott jämfört med annat jag ätit.

Även hustrun var lite hungrig, och det är inte lätt att välja mat när man inte har en aning om vad som serveras, men valet föll på nått som både hette och såg ut som kåldolmar. Nu var tyvärr detta helt oätligt, så hustrun var inte så nöjd utan lämnade maten till sitt öde i närmsta tunna.

Nästa försök gick betydligt bättre, några stånd längre bort hade de grillspett på kyckling, det var uppenbart betydligt mycket bättre, för så här glad såg älskade hustrun ut.

Jag fick mig lite glühwein, i princip varmt vin med lite kryddning i, påminde lite om glögg, men inte lika sött. Så jag tog två koppar till :-)Vi hade ju kikat på en ryggsäck, en handgjord, väldigt fin, kostade ca 25.000 HUF, (ca 800 SEK), vi slog till på ryggsäcken och pratade efter bästa förmåga med damen som sydde allt fint.

Sen gick jag och hustrun på casino och spelade lite, där fick man inte fotografera, men det var trevligt. Jag lärde bartendern att göra en winecooler, sån tycker hustrun om, det är rätt enkelt, det är hälften vitt vin och hälften sprite. Själv stötte jag i mig lite gin-tonic, prima grejer det.

Trötta i benen lunkade vi ner i tunnelbanan igen, vi var helt slut efter dagens upplevelser, sista biten hem åkte vi buss, all fukt från Donau skapar en ihängande dimma över staden, knappt ens tomten var vaken.

Jag är helt slut, dagen är även den slut, nu skall jag gå och svimma nånstans, ses imorgon.

Natti!

Självklart ställer man ju klockan att ringa vida ca 04:30 när det är ett par dagars semester, vad annars, för idag skall jag och älskade hustrun ut på lite äventyr igen. Vi gör så gott vi kan för att få nya intryck, träffa på nya kulturer och helt enkelt fylla på i säcken som gör livet värt att leva.

Den tur som började idag tog oss till Budapest i Ungern. Resan var sedan länge tillbaks bokad, vi hakade på ett erbjudande från Norwegian, så flygresan blev billig. Klart att lite beror på säsongen, men då varken jag eller AC bryr oss så mycket om vädret, vi är inte dem som ligger och pressar på en strand, så har det lixom ingen större betydelse när om året vi åker ut.

För att ta oss till Budapest, så klev vi på ett Upptåg ner mot arlanda flygfält, nu bar det sig inte bättre än att det tåget som vi satt på behagade gå sönder strax efter Tierp, det var en dator som pajjade, men vi är vana, allt går inte som det är tänkt. Tåget backade tillbaks till Tierp och vi fick byta till ett nytt tåg. Allt sådär lagom kul en tidig måndag morgon 🙂 Det var en del omuntra miner bland medpassagerarna, många pendlare som tydligt resignerat över tillvaron.

Nu gick det ändå rätt fort tills att det nya tåget rullade in, och en stund senare hade vi passerat Uppsala och vidare till Arlanda. En längre promenad vidtog så att vi kom till rätt terminal. Den tidiga morgonen gjorde sig påmind, jag ville mest gå och lägga mig igen.

Vi hade bestämt att vi skulle frukostera på Arlanda, och vi hade gott om tid på oss. Min kära hustru hade planerat vår resa så att vi skulle klara lite förseningar. Efter att vi lämpat av väskorna gick vi till Illy och åt en rätt oinspirerad frukost 🙂 Både vi och frukosten var rätt trött kan jag säga. Illy skall vara “Italien inspirerat”, men jag vet inte om jag håller med om det, jag minns Italien som avsevärt mycket mer spännande.

Genom säkerhetskontrollen, och strax därefter visade det sig att vårt plan skulle bli försenat, fast nu gjorde det inte oss nått nämnvärt, vi var ju i princip framme vid målet, flyget var sista delen av resan. En timme sena lyfte Norwegians plan mot Ungern.

Det var ett strålande flygväder, när vi väl tagit oss över lovikkavanten så var utsikten svårslagen. Ibland när jag tittar ut över molnen, så tänker jag på att jag tillhör en av de första generationer som faktiskt fått möjlighet att se hur molnen ser ut från ovan. 10.000 meter upp över havet, det är långt upp i luften.

Lutade mot varandra somnade vi mot varandra, vilan var väldigt välbehövlig kan jag säga. Vi landade dryga två timmar senare på Ferihegy, väskorna hämtades ut, biljett till shuttlebussen in till stan införskaffades, turistinformationen inspekterades, vi fick med oss en karta som var rätt svårläst, texten var svagt suddig och viktiga platser hade reklamblaffor på sig så det inte gick att se det man letade efter, men som tur var så hade vi flera kartor med oss på resan.

En trekvart senare blev vi avsläppta på vårt hotell, det är ett fyrstjärnigt spa-hotell, Danubius Resort Helios i Budapest. Vi var redo att utforska en ny stad i ett nytt land!

Vi hade fått oss ett prima rum med utsikt över Donau, även om det var lite dimmigt, så ser man utsikten från balkongen.

Och rummet, inte att förglömma, rum nr 112 skulle bli vårt hem de närmsta dagarna framöver. De hade lite svårt att hitta vår bokning, men det var för att de noterat vår bokning på Anders Gemzell, och då sorterat in oss under förnamnet, så det tog lite tid innan vi blev funna i rullorna.

Vi hade en plan för kvällen, vi skulle få tag på var sitt Budapest Card, detta för att kunna åka kollektivtrafik och få rabatt på bland annat museer. Middag skulle vi få till, samt att även hitta en Vodafone affär för att köpa ett 3G kontantkort för bredband. Det blev lite rörigt, vi var ju nya i stan, hittade lite illa, men en stor galleria vid Lehel hittade vi, dock löste inte denna galleria något av våra uppdrag.

Vi gick vidare i vårt sökande, efter ett tag svängde vi in på ett Indiskt hak, Tandoori, och fick oss lite mat, det var rätt befriat från kryddning, men ändå helt ok, maten här är i det närmsta gratis med våra mått mätt. Middag för två med dricka kostade 3380 Forinter, det blir ca 100 kronor det.

Budapestkortet, det fixade vi till med lite kringelikrokar, vi gick ner i tunnelbanan i syfte att köpa kortet, men när vi kom fram till luckan, så sa damen bakom glaset nått obegripligt och bommade igen butiken… En vänlig tjej hjälpte oss i nödens stund, vi fick var sin tunnelbanebiljett av henne så att vi kunde ta oss till nästa station för att där kunna köpa vårt Budapestkort. Vi är evigt tacksamma för denna hjälpen.

På nästa tunnelbanestation lyckades vi få till vårt kort, lyckan var total. Att något så enkelt kan vara så svårt att få till är ibland lite obegripligt 🙂 Nåväl, endast ett uppdrag kvar, vi skulle ha tag på ett kontantkort också, vi tog oss upp på ytan, det skulle ju finnas en Vodafonebutik där i krokarna. Tillslut bestämde vi oss för att ge upp och gå hem, då såg plötsligt min hustru en skylt, det stod Vodafone, Lyckan var total! Vårt sista uppdrag löste sig, det var fest!

Nu lyckades jag självklart snurra till det lite med kartan, så vi kom lite lost innan vi kom åter till hotellet, hustrun var rätt slut vid det här taget efter att ha gått lite drygt 12200 steg, det kan jag lugnt säga att även jag är.

Nu skall jag pilla lite på det nya bredbandet, skall få igång det tänkte jag innan jag somnar.

Imorgon, då skall vi utforska Budapest!

Natti!