Gemzell's sandlåda

Vi tog oss en sovmorgon, skönt efter gårdagens resa, min älskade hustru mådde betydligt mycket bättre denna dagen, så vi tog oss ner till källaren som var märkt “6” i hissen, lite udda, men det funkar det med.

Frukostsalen är som ett renoverat cykelgarage, dvs trångt. Mycket svenska röster hördes i rummet, det är nått jag reflekterat över vid alla mina besök i London, det är att det alltid är väldigt mycket svenskar här i stan.

Frukosten på Nayland Hotel var rätt spartansk, rostat bröd, ost, smör, sylt och nått som påminde om spam. Kasta gärna ett extra öga på servetten bredvid tallriken, visst ser den misstänkt ut som en wettexduk 🙂 Efter ett par minuter i frukostmatsalen tog vi hissen upp till rummet, det var ljust ute, så nu kan jag bjuda på en bild ut från fönstret. Vi bor på vinden, högst upp.

London är inte världens vackraste stad, men personligen gillar jag tegelhus bättre än betong, så helt illa är det inte. Vi gjorde oss ordning för dagens första äventyr, målet var Hammersmith och affären Primark. Vi har tidigare varit på Primark butiken på Oxford street, men det är typ en miljon människor där dygnet runt, så vi tänkte göra ett besök på någon av deras övriga butiker. Vi tog tunnelbanan från Paddington till Hammmersmith.

Sen var vi lite småvilse en liten stund, men det ordnade hustrun till med inbyggd GPS i telefonen. Inne på Primark hittade hustrun en hel del fina kläder, jag fick vara smakråd vilket jag är erkänt bra på att vara. Det fanns även en hel del annat udda i butiken som inte var aktuellt att inhandla, eller vad sägs om en sparkdräkt för vuxna, med fötter och allt?

Butiken i sig är inte så värst upphetsande, men det var i alla fall mindre/färre folk än i deras butik inne i stan. Det som inte syns är att det var väldans varmt inne i butiken, lite väl varmt för min och hustruns smak.

Ett lite skrämmande inslag var att de sålde julpapper på Primark, det är för tidigt, jag repeterar, det är för tidigt att köra igång julen redan nu.

Efter att vi shoppat klart så kurrade det lite i magen, vi tog oss en fika på Pret a manger, det var hyffsat, men innehållsförteckningen var väl sisådär, för ac’s italienska wrap var knöfylld med paprika, så hon införskaffade en croissant med ost, skinka och bacon. Inget för mig, men hustrun tyckte den var “intressant”

Vi tog oss tillbaks till vårt hotell, piffade upp oss lite, gjorde oss klara för att gå och se på musikalen “We will rock you”, massor med Queen’s musik, det såg vi fram emot. Vi har gått på en hel del musikaler under årens lopp, det är en stunds förströelse, och i rätt sällskap är det riktigt trevligt.

Vi riktade kosan mot tunnelbanan, och sen snavade min älskade hustru på trottoaren, så illa att vi fick be om hjälp med att tillkalla en ambulans. Det tog nästan 20 minuter innan ambulansen dök upp, det var inte akut, men ändå en rejält skadad hand. Ena lillfingret pekade inte åt det vanliga hållet, och hustrun hade väldigt ont, jag gjorde mitt bästa för att lugna och stötta. Hustrun blev utfrågad om både det ena och det andra i ambulansen, de som tog hand om henne var väldigt trevliga, lättkonverserade och världsvana. Jag fick stödja med lite översättning där det behövdes, det är inte lätt att hitta rätta orden när smärtan är stor.

Ambulansen tog min älskade hustru till Chelsea and Westminster Hospital, det klämdes, röntgades och undersöktes, men framförallt var en rätt lång väntan.Jag fick gå till receptionen och lämna lite formalia, de tyckte vi hade ett konstigt postnummer, men när jag sa att vi var från Sverige, så förstod hon i luckan att jag inte riktigt hörde hemma i detta landet.

Till saken hör att en av ambulanskillarna bad mig gå in på ett kontor och sätta mig på en blå stol, han pekade ut stolen, det var bakom receptionen. Jag satte mig ordentligt, sen sa tjejerna i receptionen att det var lite ovanligt att patienterna kommer in på kontoret, de skall vara på andra sidan glasväggen. Jag tror att ambulanskillen behagade skoja lite med mig och dem som jobbade på receptionen 🙂 När jag väl kom ut på rätt sida glasväggen, så fick jag frågan om jag ville jobba eftersom jag redan varit på kontoret. Jag tackade mjukast men avböjde förfrågan.

Efter att ett par läkare bedömt hustruns hand funderade de på att operera handen omgående, men beslutade att bara gipsa, så att handen fick svälla av, och sen åtgärdas ordenligt hemma i Gävle. För oss var det ett bra besked, för det hade varit lite pyssligt att stanna kvar ett par dagar till. AC fick traska in på Gipset, där blev hon väl omhändertagen, dock var smärtan stor när handen skulle i rätt position, jag önskade jag kunde göra nått för henne, det gjorde så ont.

Alla på sjukhuset var så snälla, stämningen var god även bland patienterna som väntade, en tjej som satt i rullstol fick en matpacke från en främling, han hade sett att hon suttit där i flera timmar utan mat, det är medmänsklighet.

Vi fick även en genomgång av vad som var trasigt i ac’s hand, det var lillfingret i höger hand som var brutet vid en av lederna samt ur led i nästa led. Så här ser det ut inuti hennes hand.

Med gipsad arm, kopierade handlingar från akuten och en CD med röntgenbilder begav vi oss tillbaks till vårt hotell. Vi rundade av med lite kvällsmat, sen var denna dagen lagd till handlingarna. Jag har försökt att göra tillvaron så hanterlig som möjligt för min älskade hustru, det är inte lätt att ha ena handen inpackad i gips. Tur att vi fick med oss lite smärtstillande, för det gör ont att ha trasiga saker i händerna.

Denna dagen är nu klar, imorgon är en ny dag!

Tjingeling!