Gemzell's sandlåda

Ännu en dag i upptäcktsresandets tjänst, Bratislava har en hel del att bjuda på, och dagen till ära har vi nu knäckt hur man gör för att åka buss i stan, det är bitvis enkelt, men bitvis tämligen kaotiskt. Vi tar det bit för bit.

Efter avnjuten frukost, helt i enlighet med tidigare dagar så begav vi oss ut på stan, en kort bit från Hotel Apollo ligger nämligen en av de större utomhusmarknaderna, dit kände vi att vi skulle bege oss, vi ville ju självklart se vart den alldagliga kommersen håller till. Det finns ett par olika marknader och basarer i Bratislava, men den vi skulle till var Trhovisko Mileticova, på bilden nedan så ser man den lätt reklamtyngda skylten över entrén 🙂

Av det vi kunnat läsa oss till så skall Trhovisko Mileticova ha mest kommers på lördagar, så detta skulle då passa oss bra. Det var fullt med folk överallt, varor av alla de slag, men främst fanns där kläder, skor, färskvaror, frukter, grönsaker, och allt annat som brukar finnas på en riktigt bra marknad. Det var helt klart här som en hel del av medelsvensson i Bratislava handlade sina matvaror.

Det blev lite inköp av både det ena och det andra, men mest blev det kläder och skor till lilla Kapten Kaos, vi hoppas att han skall bli glad över gåvorna. Jag och älskade hustrun tycker ju om att skämma bort den lille mannen, så när vi får chansen så passar vi ju på 🙂 Priserna på marknaden var modesta och överkomliga. Lite beroende på vår bostadssituation, dvs hotell, så blev det inte något inköp av färskvaror eller charkuterier 🙂

Vi gick åter den korta biten tillbaks till vårt hotell, glada över våra fynd.

Sen, ja, det är ju så att jag och älskade hustrun har funderat mycket på det här med att åka buss i Bratislava, vi har sett väldigt mycket bussar, trådbussar och spårvagnar. De går härs och tvärs och verkar vara mycket populära, men vi har inte riktigt begripit hur upplägget är. Men i går kväll bestämde vi oss för att ta tag i detta, vi skulle se det som ännu ett äventyr bland många.

Vid nästan samtliga busshållplatser finns det gula automater, det är i dessa som man köper biljett till kollektivtrafiken. Det finns lite olika varianter av biljetter, men jag kan redan nu säga att det enda man som turist skall ge sig på är de dagbiljetter som finns att tillgå. Dessa kan köpas för 1,3 och 7 dagar.

Automaterna tar endast mynt, jag repeterar, automaterna tar endast mynt. Växlingsautomater har vi inte sett till, så vi antar att dem som bor här hamstrar mynt för att kunna köpa sina biljetter 🙂

Vi var lite wild’n’crazy och köpte oss var sin 24-timmars biljett. Dessa kostade 4,50 Euro stycket.

Den buss vi hade siktat in oss på var buss nr 50, den skulle ta oss till Aupark (vår förhoppning). Dagtid är det mycket kort intervall mellan bussarna, så efter bara någon minut så rullade vår buss in mot stolpen. Vi klev på, och det är här som nästa steg i resandet kommer in i bilden.

Man skall pilla in biljetten i en liten maskin, så att den blir stämplad och således aktiverad och godkänd. Detta tror vi man bara behöver göra vid första resan, sen är det (nog) bara att kliva på och av lite som man känner för det.

Bussarna i Bratislava är som en provkarta på vad hela buss-branschen har haft att erbjuda från ca 1950 och framåt. Har man tur så kommer det en hypermodern buss, eller ett charmigt ök som knappt håller ihop, spannet är med andra ord rätt stort 🙂

Nu kanske man undrar i vad utmaningen med att åka buss i Bratislava skulle vara, jo, det är så att det är nästan omöjligt att reda ut vilken väg de olika bussarna går, dvs vilka stationer som finns mellan start och slutstation. Problemet bottnar i två saker, dels är det en stor brist på linjekartor och har man väl hittat en sådan som hjälpligt går att tyda så är det svårt att hitta vart de olika hållplatserna finns i verkligheten. En övergripande samkörning mellan linjekarta och verklighet saknas.

Den andra delen är den språkliga delen, ibland hänvisar busskartan till lokala platser som inte finns på kartan, så då är det inte enkelt. Vi upptäckte även rätt snart att en del busslinjer går i slinga, dvs den går enbart tex högervarv runt stan, en annan variant är när bussarna går en väg till slutstationen, och en helt annan väg därifrån, fast med lite överlappande… äsch man blir tokig. Vi såg det hela som ett äventyr, då blir allt bra. 🙂

Så dagens första besök med hjälp av buss var ett köpcentra som heter Aupark, det ligger på andra sidan av Donau, så för oss var även det ett litet äventyr. Vi såg Aupark uppifrån UFO när vi var på deras utsiktsplats.

Aupark är helt enkelt ett shoppingcenter av lite nyare snitt, inte söderdesignat som moderna gallerior kan vara, utan det kändes som om Aupark hade en något äldre design-ide. Vi spankulerade runt lite en stund och konstaterade att priserna var något dyrare än var de är hemma, så detta var inget för oss.

Överlag funderar vi en hel del på hur mycket en medellön i Slovakien är, för med tanke på priserna på Aupark så borde de ha en köpkraft som överstiger Sverige. Vi skall fundera lite på detta.

Hungern gjorde sig påmind, inne i Aupark finns en food-court, där pratade vi fram lite mat som ärligt talat var helt menlös. Hustrun tog en spenat crêpes som saknade det mesta man kan önska sig i kryddning, själva pannkakan verkade hustrun inte nått alls imponerad av.

Min “läckerbit” bestod av friterad tofu som var 100% befriad från smak, varken tofu eller friteringen triggade någon smaklök i munnen, det var en skum känsla att äta mat som inte smakar nått alls. Konsistens var även något som var frånvarande. Dagen till ära serverades en extra trött sallad, troligen gjord tidigt i morse, för säkerhets skull indränkt in någon konstig form av vinäger… Det är dagar som denna som man uppskattar god mat..

Vi tackade för oss och tog bussen från Aupark in mot staden igen 🙂 Vi klev av på “vår” sida av Donau och gick mot passagerarterminalen för att köpa oss biljetter till färjan som går till Wien, det är vårt mål för måndagen. Lite semester från semestern må man ju ha 🙂

Det går ett par broar över Donau inne i Bratislava, en av dessa har hamnat i malpåse beroende på att den är för dyr att underhålla. Bron som heter Starý most byggdes 1891, sen förstördes bron under 2:a världskriget och enbart brofundamenten gick att rädda. Så den bron som står där idag byggdes 1945 och var då en nödlösning för att kunna få till transporter över Donau. Denna nödlösning är sen 2010 stängd för biltrafik.

Den enda som får passera över bron är fotgängare och cyklister, de har en egen liten sektion på höger sida av bron.

I sin storhets dagar gick tågen från Bratislava till Wien över denna bro, och det gamla tullhuset finns kvar som ett minne från den tiden. I tullhuset kan man gå in i ett litet museum (gratis inträde), där kan man se lite hur livet kring tullhuset och dess historik tedde sig.

Damen i vakten berättade på utmärkt engelska att hon inte kunde engelska, så enkelt kan det vara ibland 🙂

Museet var enkelt men sevärt. Vi åkte vidare med buss mot Eurovea, även det är ett stort shoppingcenter, det kändes som om det var helt nybyggt.

Priserna inne på Eurovea var uppskruvade så det gjorde ont, aldrig att jag skulle köpa barnkläder för 7-800 kronor plagget…. Nä, vem som skulle vara kundgruppen för denna galleria har jag svårt att se. Jag får lite vibbar av att man lever över sina tillgångar och att det kan vara en ekonomisk bubbla på gång i Slovakien.

Men arkitekturen är spännande, så den ägnade vi oss åt en bra stund.

Överlag börjar fötterna göra sig påminda, så vi tar lite pauser då och då, det blir rätt mycket gående på dagarna, även om vi nu kan avlasta med lite bussturer 🙂

Trots fötternas status, så gick vi så sakteliga hem mot vårt hotell, på vägen passade jag på att fotografera framsidan på det konstverk som står utanför bussterminalen i Bratislava, det är logotypen för “?SAD”. Detta är en förkortning för “Tjeckoslovakiska statens fordonstrafik”, en kvarleva från när Tjeckien och Slovakien var förenade i ett enda land, dåvarande Tjeckoslovakien.

En ca 10 minuter senare var vi tillbaks på Rum 504 på Hotel Apollo, det var onekligen skönt att få ta av sig skorna och sträcka ut sig en liten stund, detta innan kvällens övningar skulle dra igång 🙂 Det är full fart här, ingen rast, ingen ro.

Nu nä vi var lite ljumna i kläderna så passade vi på att åka buss in mot stan igen, målet var att åka till den Indiska restaurang som vi passerade igår. Vi klev av vid presidentpalatset i Bratislava, stort och ståtlig byggnad strax ovanför gamla staden. Om man vill, så kan man titta på vaktbyten och så, men det var inget för oss idag.

Just i dessa trakter hittar vi väl sådär, men men ett par kartor i bakfickan kombinerat med två olika varianter av busskartor så tar vi oss fram riktigt bra nu.

Vi kom fram till Ashoka, denna restaurang hade sina lokaler i ett rätt nybyggt hus som även hade skyltar som indikerade att det funnits ett hotell i huset (Hotel Crowne Plazza), men att det var nedlagt, så utanför restaurangen fanns det mesta man kan förvänta sig av ett hotell, förutom att allt saknades.. skum känsla.

Maten på Ashoka var riktigt bra, och prisbilden var betydligt bättre jämfört när vi åt på Ganesh igår. Man kan ju säga att det är lite ovant att äta på restaurang två gånger om dagen, och att det blir en rätt stor del av kostnaden att gå på de lite bättre ställena 🙂 Mycket mätta i magen gick vi åter tillbaks till busshållplatsen och tog oss till vårt hotell.

Klockan är nu mycket, det pågår någon form av fest i hotellets restaurang/matsal… det dunkar musik i hela huset… jag har varit och pratat med portiern för att påtala att man inte kan hålla hela hotellet vaket på grund av en bokning i festsalen… De erbjuder sig att flytta oss till något annat rum, men det går jag inte med på, inte vid midnatt. För mig är det självklara valet att hotellet skall se till att deras arrangemang inte stör gästerna punkt.

Jag har nu skrivit ihop ett formellt klagomål och mailat till ledningen av Hotel Apollo om situationen och att hotellet inte medvetet skall störa sina egna gäster. I gästpärmen står det tydligt att det skall vara tyst i hotellet mellan 22:00 – 07:00.

Arg nu, gonatt.