Jag tog mig en rejäl långpromenad idag, turen gick ner mot stan, sen upp mot söder, där passerade jag Polhemsskolan. I höstas kom det upp ett nytt konstverk utanför en av skolans entréer. Jag har kikat på detta konstverk vid ett par tillfällen tidigare men inte haft tiden till att reflektera över Katarina Jönsson Norling´s konstverk “urNebulosan och de blommande stenarna”
Katarina Jönsson Norling - "urNebulosan och de blommande stenarna"
Konstnären själv beskriver verket som;
– ”Blommande stenar (Lithops) är en liten ökenväxt som växer i södra Afrika. De är inte mer än några cm stora och växer gruppvis. Det fanns en sådan i växthusrummet här på Polhemsskolan. De sköna formerna inbjöd till att göra sittvänliga objekt. Eftersom rummet nu försvinner i och med ombyggnaden så blir det också ett minne av en del av skolans historia. Det engelska namnet på växten är Living stones och säger också något om vad det handlar om. De är gjutna i betong med slipad ovansida.
UrNebulosan är en figur i brons. Den har en badrock på sig för att skapa en hemkänsla. Ett plagg som både män och kvinnor, unga och gamla kan bära. Det går också att associera till klädesplagg från andra kulturer. Universell men ändå hemmahörande här. På huvudet växer en nebulosa som är den urnebulosa vårt solsystem bildats ur. Bronsen är patinerad i färger som förstärker badrocks- och nebulosakänslan. Så de blommande stenarna är kraftigt uppförstorade och nebulosan förminskad. Men precis som det kan vara med människans tankar och känslor så ryms den inte riktigt i huvudet utan lever sitt eget liv. Ändå har vi alla allt inom oss.”
Konstens viktigaste funktion är att skapa plats för samtalet, att öppna nya vyer, bryta ny mark. Konst som inte lyckas med detta blir bara en utsmyckning bland alla andra utsmyckningar.
I Gävle har vi ett antal offentliga konstverk som sticker ut ur mängden, konstnärerna har fått ta plats och göra mer än bara utsmyckning, det gillar jag!
Häpp!