Idag var det dags för en milstolpe i mitt liv, jag hade det på känn redan tidigt på dagen, nu skulle det bli en makalös upplevelse, denna kväll var det inbokat konsert med ingen mindre än M.A. Numminen. Arenan var Maxim, dvs den byggnad som tidigare var den södra stationen i Gävle. För länge sedan, fram till 1933 hade Gävle två stationen, en på norra sidan av Gavleån och en på södra sidan av Gavleån.
I huset inryms numera Maxim, en arena för konserter och nöje, och det var här M.A. Numminen klev upp på scenen vid klockan 20:00. Stämningen i lokalen var god, några var lite småberusade men ändå inte så illa störande. M.A. tog ned dem med en van han till en lugn nivå, imponerande .
M.A. Numminen, Maxim Gävle
Vi fick åka med på en resa genom finska svårmodet sett ur tangons synvinkel, hans säregna musikstil, ett signum som inte går att ta miste på återfanns i varje låt. Ibland undrar jag om han driver med oss, hur mycket är allvar, hur mycket är genialitet och hur mycket är genialitet, jag har ingen aning, enda jag vet är att det är en fantastisk upplevelse.
M.A. Numminen, Maxim Gävle
Mellan låtarna kom alltid ett tack i form av “Tack Människor”, vilken underbar fras, Tack Människor. Numminens vapendragare Pedro Hietanen takterade dragspel och klaviatur, dock saknade Pedro en riktig flygel och fick hålla sig till en liten synt, för oss som lyssnade märktes ingen skillnad, men det kom upp som ämne vid ett flertal tillfällen under konsertens gång. Pedro var även duktigt förkyld, fast när det nu är proffs på scenen så löstes även det.
Då de “bara” var en duo denna kväll, så blev det tyvärr inga av M.A.’s mer rockiga låtar, det blir lite svårt att få till det på bara två personer, men vad gör väl det, vi fick höra klassiker som “Katten också”, “Jag har sett fröken Ellen i badet” och självklart hans tolkning av “Som en gummiboll”. Den senare var för övrigt lill-babs först med att sjunga i Sverige (1961). Men Numminens tolkning är helt obetalbar.
M.A. Numminen, Maxim Gävle
I ett intensivt nummer spelades det visp på telefonkatalog, självklart följt av en mustig berättelse om hur den tekniken kom till. I andra nummer kom banjon fram, en rätt säregen spelstil presenterades, lite udda, men det fungerar ju så bra.
Efter att konserten inklusive extranummer var avklarade berättade M.A. att denna konserten varat över 30 minuter längre än vad det brukar ta, stämningen var god, likaså samspelet mellan scen och salong, det är grunden för en makalös upplevelse!
Sinnet är nu fyllt med ytterligare ett minne, ett oförglömligt sådant, en barndomshjälte som jag bara hört på radio och skiva finns nu på riktigt!
Go’kväll!